Genom att minska skillnaderna mellan de europeiska ländernas utbildningssystem blir det lättare för studerande och arbetssökande att få sina kvalifikationer erkända i andra europeiska länder. På så sätt ökar både rörligheten och anställbarheten mellan länderna.
Samtidigt förbättrar universiteten och högskolorna i Europa sin konkurrens- och attraktionskraft i förhållande till högre utbildningar i övriga världen.
Bolognaprocessens sex operativa delmål:
1. Ett system med tydliga och jämförbara examensstrukturer
Idag används främst systemet för överföring och dimensionering av studieprestationer ECTS (European Credit Transfer System) samt bilagan till examensbetyget.
2. En enhetlig examensstruktur i olika nivåer
Examensstrukturen utgår i regel från en tvåstegsmodell, där den första grundläggande nivån omfattar examina på bachelornivå (3-4 år) med relevans på den europeiska arbetsmarknaden. Den andra nivån är avancerad och omfattar examina på masternivå med möjlighet till påbyggnadsexamina på en tredje forskningsnivå.
3. Ett system för dimensionering av studierna
Ett system för dimensionering (poängräkning) av studier som överensstämmer med ECTS är numera i bruk. Tidigare hade många av de europeiska länderna inte något system för dimensionering av studierna. Istället använde utbildningarna år eller terminer för att ange omfattningen av olika examina.
4. Ökad mobilitet
Arbetet med att avlägsna hinder för studerande, lärare, forskare och annan personal vid högskolorna för att förbättra rörligheten pågår hela tiden.
5. En europeisk dimension i kvalitetsevalueringen
Ett utökat europeiskt samarbetet inom kvalitetssäkring med syfte att hitta gemensamma metoder och kunskapsnivåer. Här spelar nätverket ENQA (European Network of Quality Assurance in Higher Education) en central roll.
6. En europeisk dimension i den högre utbildningen
Utveckling av ett mångsidigt och effektivt internationellt samarbete, till exempel i utvecklingen av kursinnehåll. Även nätverksbildning och samarbeten i form av utbildning i språk och kultur.