Överrumplad, mitt i ett

schackdrag, hör Modigliani

humlesurret tystna

Och i hörnet av hans synfält:

En blomstängel tyngs ned

Han andas

Det är tisdag, brevbäraren

strosar längs vägens grusrand

på andra sidan mimosorna

Minne:

Långt ute till havs,

en skär oleanderblomma

nedfallen i Gud vet vilken flod

tidigare samma morgon

Surrandet

återupptaget

Vit medlöpare slår svart bonde

Om några minuter ska

tunna moln

beslöja solen

I denna värld av mörker

I denna värld av mörker

Solglitter på en frusen fjärd

Kristaller knastrande äggskalslikt

under mina bara fötter

I tur och ordning öppnar jag breven

från fronten där kolonner

disciplinerat tågar ut över kanten

som datumlappar snöande

ut i någon annans trädgård

utan att någon fångas

av det utspärrade grenverket:

Förhoppningar, stela händer,

inre tvång och en tvättlina

i denna värld av mörker

Kritstreck på kulissernas baksidor:
Othello, Lohengrin, Figaro

Nytvättade scenkostymer

på tork i kylan, groteskt

förvridna som martallar,

vitnade

såsom av sufförens sista

frostiga viskning

I rörelse

En dammig, solstekt dag

Du ligger uttröttad på rygg

på flaket av en täckt lastbil, på väg

tillbaka från flugsurrande byar

Skakningarna

märker du knappast längre

Mer och mer av ditt medvetande

- alltmera av dig själv -

överflyttas till den lysande, rektangulära

öppningen bakåt - en filmduk,

en baklänges film:

Allting dyker upp så plötsligt

och glider sedan omedelbart bort, ifrån dig

Men det här är ingen film, det är

verkligheten: Vita tunna moln,

toppar av olivträd, ständigt

uppdykande från sidorna, ständigt

försvinnande mot evighetspunkten i mitten,

grenarna silvervitt tillbakaböjda i luftdraget

Ovanför dig i mörkret: Vajande

staplar av tunga lådor, ton på ton

av meloner, tomater, meloner

Framför dig: En rykande cigarrettfimp

på det svarta flaket,

röken stigande, genomlyst

av ljuset från öppningen, filmen

En tyst man, stående vid sidan,

hans uttryckslösa kontur belagd

med vitt ljus. Man kan nästan se filmen projiceras

i hans vilande sinne

Och också han ser bara det

som redan har passerats

Bakom dig och under dig: Dånet

från motorns egensinniga explosioner,

drivkraft, tyglad dödskraft,

tyglad hur länge till?

Hus, kurvor, tillfartsvägar,

rusande mot er ur framtiden,

barn, boskap, bilar. Hur nära

snuddar ni kollisionerna?

De ändlösa kedjorna av okontrollerbar

orsak och verkan

löpande på alla sidor av er smala väg

som ormar, serpentinvägar,

som flugors flygvägar

genom tid och rum

Dödens möjlighet

avlossas i varje ögonblick

som ett skott, från sidan,

helt plötsligt, dykande upp,

ständigt försvinnande bakåt,

ständigt bara topparna

Du kan inte se framåt

Du kan inte ställa krav

Detta är det enda

sättet att komma hem igen

från de tysta byarna i solen

Utanför staden

Utanför staden väntar

skogar och hav av mörka moln

skridande lätt ovanför marken

som blinda letande händer

hav och skogar av villande moln

mörka som tankar

vilsna som tankar

stora och sorgsna som känslor

oförklarliga, lätta att glömma

att tappa bort

ute i det jättestora gapande

mörkret

Vi vet att de finns bara därför

att ibland trevar någon av dessa

jättehänder över vår stad

Genomlyst av våra

svajande lyktors sken

kan det rosa blodomloppet anas

på undersidan när den

stryker över gator och hus

Så försvinner den igen

trevande, evigt sökande i natten

Händer, skogar

och hav av moln

i mörkret

Världens städer väntar

Världens städer väntar

som tysta studerande under en

uppsatsskrivning, sittande

orörligt utspridda över kartan

Du ser dem rakt in i ögonen och de

ser inte dig

De har bara ögon inåt

mot bilderna som rör sig,

ett tunt lager över den osynliga rörelsen

De finns där: organisationerna,

människorna, molekylerna,

blodkropparna i kretsloppet

De syns inte på vykorten, passfotona,

i tidningarna, eller dagböckerna,

men lägg handen intill, eller örat,

och du känner hur det strömmar

under huden

Från en höjd i närheten

låter en stad som en snäcka från havet,

uppspolad just där,

just där där du tog upp den,

just där, där du uppfångade meddelandet

från den

som meddelar sig med oss alltid,

på alla språk, med alla tecken, samtidigt

Ljudet av havet

och vinden, och alla städerna

och blodet som strömmar i

alla de studerande, tysta... men lyssna:

Du kan inte säga om

det är din egen stad som viskar

eller himlen

som rusar mellan bergen, över sjöarna

Det rör sig under ytan

Se inte, lyssna:

Ett meddelande tränger just nu igenom

Regn

Du går försiktigt

smyger i skuggan

under täta träd vid havet

Pinjebarrens mjuka matta

håller andan

och fåglarna hukar tysta

på risiga grenar

i regnet

Dropparna nålar fast luften

i varje passerande ögonblick

rispar tunna linjer på tidens glas

Pinjernas drypande grenverk

lutar sig tungt in i vinden

och runtomkring dig

jämrar sig svagt

de bågnande stammarna

"Det ni bär har ni själva frambragt,

det skyddar men tynger"

Så smyg, som förut

gå - försiktigt

Fåglarna blundar och tiger

men lägg märke till

vad varje steg viskar

Pinjebarren är för evigt torra

Nya reser hit med vinden

Trädens rötter borrar djupt i sanden

Du

är fri

Dina egna steg bär dig

Regnet väntar dig

Där ute

Vi talar om den fjärran staden

Vi talar om den fjärran staden

violett och onåbar på en bergstopp

i skymningen

Tingen runt oss töms på färg,

drar sig tillbaka från självklarheten:

sandalerna, ränseln, vattenflaskan

Också våra ord blir mera drömlika,

mera lika våra tystnader

och kvällsfågelns ensamma ton i dalen

Någon rör sig i halvdunklet

En vit klädnad? Alltmera osäkra intryck

Fotsteg i sanden och havets lugna andetag

Framtiden vilar ännu ofödd

i människornas inre mörka rum

Vi känner igen den i en blick

eller en gest av någon vi älskar

Det är inte tid ännu

Staden är obebodd

Jag vet, jag vakade där i natt

DDT

Du säger att du har ont idag

och att du ringt upp fängelset

där din kärlek och barndom svälter

Din låga pyr osynlig bakom mörka ögon

Ditt liv glöder som långsamma

cigaretter, röken genomlyst från sidan

genom ett oförståelsens galler,

persienner mot ett sent eftermiddagsljus

Våra blicka virkar sig smman

till en liten trång upplevelse,

som inte liknar någonting särskilt,

som inte orkar, idag, söndag

den blodfattiga sorgens dag

Nej, jag drar inte längre, jag

lämnar dig, bakom månaderna,

meridianerna och persiennerna

Jag kan bara lita på att du flyter

på detta gråa hav:

Domingo, dia triste

Medvetandets planet

Runt stora tyngder

kröker sig ljuset

och vi såg det inte

ens genom sotade glas

Och runt tyngden

av mitt medvetande

måste till och med kärleken

böja sig

Förvridas

Det finns värme

Bara inte som vi tror

och drömmer: Utan krav

Men tron

leder runt ett varv

och glimten bländar någon annan

En stjärna dör

en annan föds

Värkande varma ögon

doften av snor och tårar

i en kall rymd

Är inte sorgen

den inre rymden?

Hur kunde den vara så djup

om inte drömmen

vore sann?

Jag fångade glimten i dina heta ögon:

Krökt kärlek

Sagan om det raka ljuset

Jag går åter

över ett tomt snöigt fält

Björkarnas yttersta kvistar

smala i kölden

berör mig

skimrar i mörkret

sagan om ljuset

Ännu en generation

av de små och lurade

dör bort

relativt oskyldig

Endast ett snigelspår

är kvar

av klet

att göda barn

och barnbarnsbarn

De var snor och spott

och svett och piss

sperma, blod och fostervatten

Inte mycket mer

En tyst och hukande

men levande massa

Det var de som sjöng i körerna

och släpade till kyrkor och kojor

De blev inte sedda då

och fastnade inte på boksidorna

Möjligen i flyktingströmmarna

vid gränsstationerna

i ofärdstider

De blev inte uppmuntrade

att tänka själva eller färdigt

och lika mycket blev fel

som det blev rätt

Men det skimrar ändå

där nere bland ormbunkarna

- en dimma löses sakta upp

bakom oss

men ingen vänder sig om

Ständigt samma fråga

på gravstenarna:

Varför?

När tändningen slogs av

När tändningen slogs av

invaderade regndropparna

våra nervsystem

Vår lugna gatas akvarell

blöttes upp och suddades ut

Våra motortrötta öron

sköljdes

av ett trummande

som omslöt oss på alla sidor

Det var en sorts tystnad

Ekot av våra liv

tillfälligt på avvägar

Och vi var sida vid sida

och oändligt långt borta

ännu mera på väg

på ännu lugnare gator

ännu mera våra

Mycket mer än vi mindes

när vindrutetorkarbladen

blinkade oss vakna,

fäste färgerna vid föremålen igen

och oss vid våra lugna små liv

Spåren

Spåren

av en gammal avsikt

till hälften dolda

under avtryck och damm:

Här har arméer

marscherat

Barn

kastat boll

mot freskerna

Spår

medfarna

inte längre visande

graden av fullkomning

inte längre döljande

avsiktens renhet

Ditåt

strävade den

och jag ser målet

mycket klarare än vägen

Och det är också mitt eget mål

framskrapat kanske

från under

lavaströmmar

av år

Som om alla partiklar i världen

genom myriaderna av år

hade orienterat sig

enligt en svagt förnimbar estetik

runt en magnetisk vulkan

som också är min

osynliga källa

Himmelsblå

Självklara rörelser och ord

genomskinliga nakna barn

Världen vandrar små krokar

genom dig

Den är ond, den är god

den består av sådana som du

Självklara melodi av liv

genomskinliga ton av flöjt

Du är så lätt att älska

Konstlös skönhet, varken

vardaglig eller högtidlig

och ändå både och

Här pågår liv

Du tar ont, du tar gott

och blandar egensinnigt

trogen ditt allra heligaste

inre manuskript

Du knyter dig själv

som unga kvinnor i bergen förr

knöt mattor efter egen fantasi

att ge åt sina män

i bröllopsgåva

Jag anmäler mig

som en grundfärg

Jag ville vara himmelsblå

Jag flyger

Behov, makt,

omständigheter:

En vägs sträckning

är ingen slump

Legitima behov

och andra

Min egen makt

och de andras

Och alldeles speciella

och förstås också

helt allmänna

omständigheter

förklarar min väg:

Tillfälliga krumelurer

i stoftet

Moln av iskristaller ovanför:

Under mig Læsø

- en utsökt mussla

infattad i korrugerat aluminium

Stackmoln i kontingenter

bevakande Jyllands östkust,

döljande för min blick

danskarnas förehavanden.

Just denna dag

ett snötäcke c:a 20 km brett

som ett ordensband

arrangerat tvärs över

det vårbrukade danska frackbröstet.

Jag flyger högt över det frusna Jante

hunsat i skrift av sin hunsade son

Någonting i mig väljer min väg

Inte som hans

mot burens vassa galler

Bättre och bättre

Den lägsta nivån av godhet:

Heinrich Himmler

var snäll mot sin hund

Jag är också snäll mot djur

och skiter i u-länderna

Henrietta har inte ens krukväxter

men träffar kompisar i Amnesty

Juan är en skitstövel

men han är fängslad

för sin frihetslängtans skull

Moder Teresa

blev senil

och Jesus blev korsfäst

Men vi ger inte upp!

Smält

På väg från jourbutiken

en speciell dag

åt samma håll en bit

Snöskottarna i solsken på taken

Yrande vattenfall av snö genom klar luft

ned i vintermörkret

Du sa: se upp

och jag föll

Ditt värmeseende:

Gasform, vätskeform,

blandning och moln

Du såg mig,

inte min form,

inte min yta

Mitt värmeseende:

Att du finns

Befriande

från mina egna spöken:

Formerna, ytorna

tätnande

där jag inte bryr mig om

Ut ur jagets

stadiga ytongstruktur

blixtsnabbt expanderande

till ett privat

miljonprojekt

lokaliserade

kärlekens värmekamera

genom miljoner osynliga sprickor

dig

och mig

Och friheten kommer

inte gradvis

Ut ur min åsyn

Å (ena sidan)

Å (andra sidan)

Gräset grönare

Vackert!

Skönhet har något

gemensamt

med brist på kunskap

Och jag vet inte ens säkert

vad kunskap är

Hurra!

Värme

I.

(14:de efter Trefaldighet)

Är det för att vi inte hör musiken

som applåden dröjer?

Återhållsamheten tänjer

livets linjer till ett streck

Den kortaste vägen

mellan höst och vår

Sommaren på tundran

är kort och intensiv

Den tillfälligtvis lysande solen

- solar lyser alltid bara tillfälligt -

värmer jorden och isen

till ett myllrande liv

Dessa dagar lockas fåglar

av den nordiska lidelsens

föränderliga räckvidd

Allt är stråk och toner,

skiftningar och vidd

Här är allt för stunden

Och just när jublet skulle bryta fram

ändras uttrycket

i detta himmelsblå öga

Ett isberg i fjärran stötte till

horisonten

Den svaga vinden kantrade

en osynlig grad

Bara tanken på höstens röda

Vi prasslar med våra papper

Hjärtana längtar i sina burar

Även denna söndag ska vi utföra våra rörelser,

nicka våra ickesvar

under valv som inte är fyllda av någonting alls

om ingen ger det till dem

II.

(Domsöndagen)

Vårt liv

är avvikelser

från den totala indifferensen,

den djupa måttlinjen under allt

och igenom allt

Jag vill se det jag fruktar

är så ont

att jag aldrig skulle sluta

straffa mig själv

Först då

skulle resonansen uppstå

mellan det höga och det låga

Jag skulle skapa mig själv

och kärleken

skulle vara farlig och stark

Jag avläser mätarna mycket noga,

betraktar nålen

tills den inte längre

kan dölja ditt budskap,

lägger ihop och jämför

i en uråldrig statistik

Jag andas djupt

och mycket tyst

III.

(Julotta)

Änglarna

packar upp sina instrument

och vecklar ut

sina notställ av mässing

De första har redan hittat

rätt sida

och böjer sig fram

för att se bättre i det svaga ljuset

Herdarna ska snart vara här

Natten är kylig men stilla

Man kommer att tända en eld

Det blir nog några jubelkörer av Bach.

Mässingsblåsarna flåsar luft

genom sina kallt blänkande horn

IV.

(Trettondagen)

Ur min fattigdom och nöd

ger jag endast av det som jag har

Bara sällan numera

frestas jag att tillverka guldmynt

av blankt papper

och trycka i någons hand

för att sedan snabbt skynda bort

innan upptäckten görs

Nej, jag ger av min fattigdom

och världen vill ej ha av den

och frågar varför jag ej kan le

Min blick är mörk såsom havets djup

och barnets hunger efter kärlek

Här sitter jag nu under valven i ljuset och värmen

Rocken behåller jag på,

min vidbrettade hatt ligger i mitt knä

Jag blottar mitt grånade huvud

och lyfter mitt hjärtas hålrum

mot det kors

som är det enda tilltal

jag kan lyssna till

DET KUNDE HA VARIT ETT MÖTE

Det kunde ha varit ett möte

Kanske hade det räckt

med att jag givit dig handen.

Eller lutat mitt huvud

så fullt av sorger

mot din mage, där

på klippan invid sjön i parken

Din ungdom och gjädje

och sommardagens alla timmar

fanns alldeles intill mig

utan att jag kunde gripa dem

Vi fann en hasselnöt,

helt grön och öppnade den

Vi såg dess söta vita kött

och stod helt nära under grenarna

Jag kunde ha kysst dig där

och tagit mer än vad jag kunde ge:

En svallvåg från en annan tragedi

För ett ögonblick

kan min varelse längta sig fri

Rusa förbi vindarna

Bara för att vid ljudet av regn

störta nedåt med varje droppe

Stenlikt gripa sig fast

vid den jord som är min dom

för en trolöshet jag glömt

Böneklockorna rör sig i mörkret

högt uppe i de fjärran bergen

Vid varje sorgset klingande

befrias en svordom

och en lovsång ur de jordiska skogarna

Vi är på vandring undan årstiderna

väderlekarna

och de moln och stjärnor

vi föddes under,

dömda att längta efter

och att leva upp till

De ska locka oss att drömma

Vilda scener

Grottan, tröskplatsen, skogen och varuhuset

med alldeles fel kostymer

Ängar, betesmarker,

alltför avlägsna berg, som inte måste korsas än,

likt utdragna toner ur en pipa som gäckar,

som vi aldrig får se

Och de ska väcka oss

till en vakenhet som ännu ej har kommit

Och de ska döda oss

när det orimliga i deras grymhet

nått sin fullbordan

HAMMARSLAGEN

Hammarslagen har upphört

Rösterna, skratten

dör bort

med fotstegens hastighet

över mossbelupna stenars

försåt

Kvar endast doften av barrträ,

gjädje och beska,

en gul färg av eld

i den stilla

luftens gråkyla:

Ett minne jag glömt:

Att ha lagt ned hammaren,

bara ha tyngden kvar i handen,

bära den med

in i timmarna utan tvång

som är arbetets lön i gamla ögon

Min berghäll vetter mot vatten

Grå vatten

grå fåglar

doppande sina halsar

ned i den mörkblanka världen

Ruggande ljud i granarnas toppar,

viskningar,

krafsanden mot en kotte

Minimala klickanden i vattenbrynet

av en isberedd vik

Tystnadens genomsläpplighet

oändligt sårbar

oändligt betryggande

Ett ögonblick till

innan en dörr öppnas i fjärran

och mitt namn ropas ut

En känd röst

långt, långt bortifrån

Kaffet klart!

och jag skall låtsas inte höra

ännu lite grann

Som om jag inte fanns

Tjuvlyssna

utifrån

ännu en liten stund

Kanske känna igen något,

som mitt eget hjärtas slag

och ta med mig

sedan

in i min mänsklighet

likt en svan

lyftande sin hals

upp ur den mörkblanka världen

På väg mot skogen

Höstfärgerna nedfallna

ivåta drivor

Årstiderna sipprande ned

över landet,

duggregnet stoiskt iakttaget

av den urgamla smedjans korpgluggar

halvslutna

under ett ihopsäckat tak

Längtan till jorden

stark och lugn

Människornas strävan

ändå alltid otillräcklig

Kulturhistorien blixtsnabbt bortglömd

innan trasten byggt sitt bo

mellan skorstensteglen

där bruket stulits bort

av aldrig vilande vindar

och mjuka droppar

vi aldrig annars skulle se

De handgjorda tängerna,

tillverkade i ungdom och stolthet

i hetta, ljus och buller

nedfallna nu

mossiga av rost

tyst och långsamt begravna

i varv på varv av murknande trä

Verktygen,

den mest äkta bild som gjorts

av människan,

hennes strävan, litenhet och vilja

redan prydd

av de första ogräsens vissnade rester,

en hyllning från en numera avliden sörjande

Hur länge har jag blivit stående

under den grå skyn

mellan dessa svartnade stockar?

Är det inte endast en minut

sedan de nybarkade restes

och en minut tills jag bortglömd

höljs av jord och mossa?

Jag ber tyst

till förgängelse och jord

vid detta torn av ingen sett:

En sprickande ihålig önskan

uttalad för länge sedan,

en skorsten utan eld

sedan många år,

en nyck, en fånig blomma

som hällarna som allting vilar på

en gång blev prydda av

i ännu ett försök

att motbevisa en blindhet

vi inte kan förstå

Upphunnen igen

just när förföljaren

äntligen glömts bort

Andarna ger oss inte frid

Sprungna ur uråldriga hålor

söker de ännu

den otröttliga tålighet,

den vågande kärlek de hungrat efter

i tusen år

Och om tiden är ett nystan

så är rastlösheten

och min smärta

vägen till dess mitt

Ska jag be att en dag

all denna tråd smälter samman

till en bultande hjärta?

En kontraktion

och så inget mer

Den död

och det liv

som är hela trådens enda mål:

Det mörka blänkande jag ser

på bottnarna

av alla våra ögons brunnar:

Är det min egen reflexion,

jagande bland svarta moln i natten?

DE LANDSFÖRVISADES MUSIK

De landsförvisades musik

En svunnen tid

Endast skärvor

kan tiden låta vara

Osynliga fingrar spelar för mig

långt hemifrån

i den tysta kvällen

Ett fönster öppnas mot skymningen

Mörkret innanför

blandas med nattluften

för första gången på många år

Dessa sorglustiga visor

Jag känner ert leende

bakom era tårar

Låt den här stunden bevaras

Bara detta

Denna lilla egensinniga lycka

Kanske en skärva

en sten jag leker med

i vattenbrynet

utan syfte

Utan rikedom och kunskap

Utan sorger

Jag spejar krusningarna

i era viktiga sinnen

Ur grodans synvinkel

självmant fallande på knä

lekande frälsare och spetälsk igen

Jag möter beständigheten,

exakta klinganden av glas

i era själar

seglande på rovfågelns vingar

nöjd med betraktandet

och den obestämda jämbördigheten

i era ögon

Innan någonting har hänt

kunde vi ha färdats många gånger

upp- och nedför berg i soldis

Ängar och stup,

älskat och dött på många sätt,

levt på ögonblicks beröring

och en blick av möjlig framtid

Och nästa gång vi möts

kan allting vara borta,

förnekade,

dessa landskap som bara föds av två själar

Beständighet,

det möjliga är alltid möjligt

Uppifrån ser vi med varandras ögon

utan anspråk på äganderätt

ut över hisnande perspektiv

All skönhet finns kvar

Det var något tungt

som sjönk när berusningen dog

och ytans spegel vändes bort

och jag inte längre såg

min återhållna andning

och denna gamla fruktan

att ännu vänta länge

frysande utanför min egen dörr

Jag sluter ögonen

tillbakalutad i min fåtölj

TV:n, vännen och katten sover

Allt som hörs

är sekundernas lätt pedantiska

klickanden med promenadkäppen

Månen smygtittar på mig

bakom några krukväxter

precis som Gud brukade

för länge sedan

Han var det enda vittnet

till min hemliga sorg,

skiftningen i mitt blod,

mörk och blank som vatten

Tyst

var sorgen

och Gud teg

om det han visste

utom kanske en gång

Jag ser mig om

bakom ögonlocken

Det här brukade vara MITT djup

men jag känner mig främmande ikväll

i den intensiva rotlöshet

som var mitt hem,

som kanske var mera gemensam

Jag såg aldrig dramats upplösning

Tappade tråden bara

distraherades

Det pågår säkert än

Ljudlöst

långt borta

Svarta händer tog mig med

strykande över mina ytor

värmande glömskans färg

in i mina ådror

Ett finger

korsande två läppar

innan jag öppnar mina ögon igen

PÅSKAR

Påskar

och årsdagar kikhål bakåt

Säg farväl år

efter år allt mindre

allt blekare genom de nya

lagren syndafloderna skiljeländerna

År

efter år återerövra

hjärtlandet

från fort och baser långt tillbaka

mera jag

nu än någonsin förut

Påsk

igen

Vi väcktes av solen

lekte bland vita strålar i sängen

Din hud

silverblank under min handflata

Beröringen på väg

rymligt i tiden

och i våra kroppar

Dagen lyfte sakta över sin plats i raden

Genom glesnande grenverk

anade vi vidderna

En dag

ska vi låta den stora

världen vidröra även denna

trädgård

låta oss erövras

av det

som är mera vi

Bara jag kunde det ha varit

Bara jag kunde det ha varit

som fann dig i din håla under jord

Bakom en ståldörr i källaren

galen av ondska och skräck

bössan skjutklar och siktad

vare sig sovande eller vaken

levande eller död

Så nära har vi aldrig varit förr

Glädjen att mötas aldrig så oblandad

Rysliga föraning då jag hörde

dina hundar, ylande och rosslande

rasande av hunger och blodtörst,

komma springande på den lilla

gården i ditt djupa schakt

Den krumma kära vidriga gestalt

som var du, linkande fram mot

en nätdörr, strykande så

över hundarnas kroppar, din strupe

hes av ömhet och hat

Vad ska man kalla den omsorg

om dina håriga dreglande vänner,

att en kniv i din hand

slet huvudet av en lågvuxen best

och att du glömsk av min närvaro

snabbt skar av bålen på mitten?

Oväsendet flocken förde i kampen

om den mat deras medlem nu var

störde dig ej som du linkade

in mot din inre sal skivande den halva

du valt som din egen

På golvet låg i rader ditt verk:

Utsökt gröpta och snidade,

torkade, bruna av ålder och blod,

oräkneliga masker och ansikten väntande

Du böjde dig ned, med ett flin

och plockade upp en tomtemask,

den var du och räckte till mig

Den var lätt i min hand

Jag böjde mitt huvud och steg ut

som jag kom, genom den tunga dörren

MAN MISSUPPFATTADE MITT NAMN

Man missuppfattade mitt namn

Händelsen dröjer sig kvar

Var det jag som deltog i programmet?

En annan med min röst?

Vad sa han egentligen?

Det lät främmande

redan i den här munnen

Radion går vidare,

kanalerna plöjande genom etern,

som en VM-final i frisim

oupphörligen

Någon ligger här och guppar

och undrar

Använd

Återigen i frid

Vad var det nu jag höll på med

innan Finlandsfärjan

vräkte sig förbi?

Jag tror jag gömde dammsugaren på

Fanns det något

outtalat i luften?

Modigliani makade

fruktfatet en smula åt vänster

med klacken

Det var säkert bara inbillning

Montmartre blånade

i skymningen långt borta

i det själsliga ytskiktet

Kon kylan utifrån

eller inifrån?

Det var i alla fall bara

oktober ännu

I morgon skulle han

ta itu med stt liv igen

Mötte det något hinder?

Men i kväll?

Hon var av förnäm familj

Inte skorna på bordet

skulle hon säga

Om hon bara kom någon gång

Tystnaden

kom den utifrån eller inifrån?

Minnesintrycken la sig

till mönster i sinnet

Bilder av en stad han

läst om

eller längtat ihop

kvällar som denna

allt medan i djupet

kattslumrande

en grå eminens omärkligt

rörde taktpinnen en smula

Sinnesintrycken, sålunda

läggande sig till mönster i minnet

Vem var hon egentligen,

hon som han väntade på,

utanför hans vilja?

Ointressant

Andedräkten en rök han blåste

mellan krökta fingrar

Vad kunde hennes föräldrar

ha att säga henne?

Modigliani omvärderade

ännu en gång sina premisser

ETT BESÖK

Det där är dåliga grejor

sa ängeln

Såg mig stilla in i ögonen

Vi satt vid den vita

balustraden

Såg ut över havet

emellanåt

Kvällsluften

rördes av en vind

Jag tog en klunk till

ur den bruna flaskan

Kände efter

Skulle dess innehåll

skilja mig från mig själv

med en ridå av simmighet?

Ängeln satt kvar

vid min sida

I tankarna

redan bortom horisonten

här, hos mig, nu

när jag minns henne

Denna frukostservering

är en järnvägsstation

för mänskliga tåg

utan kända tidtabeller

Oändligt tåligt väntar ägg,

skink- och brödskivor

i sina kylda väntsalar

på sin tågförbindelse

in i evigheten

Att förångas i en människokropp,

att driva denna i dess unika

bana runt väsentligeter,

likt katten runt en gröt,

är syftet med dessa speceriers

oegennyttiga tillvaro

O att fullständigt uppslukas,

att uppgå som en del

i en högre existensform,

att viljelös vara utan ansvar

för dess handlingar

Kom till mig

alienerade kylskåpstomater,

ni luxuöst inspånade dessertostar,

konserver, kylda drycker och frukter!

Jag är den organiska festivalen,

en kringirrande masshysteri,

en mystisk bestämmelseort

och livets mening

Födoämnen i alla länder,

förenen eder i mig!

TROLLSLÄNDANS VINGAR

Efter tre års hinderbana

plötsligen utexaminerad

fri

men med veckade horisonter

följer jag fortfarande

väggarna till mitt rum

som om de existerade

Vad finns?

Allting är lika med ingenting

Drömmar och rädslor

ännu oupptäckta

även av mig

som är deras skapare

Livet har inte

men kan

ta form

såsom man fäller upp ett paraply

vilken dag som helst nu

Trollsländans vingar

ännu böjliga

alternativ möjliga

Innan solen och vinden

drar

mig ut

soim en stelnad bränning

högt upp

på stranden

SORTI

Döden

var hans försök

till en snygg sorti

ur en show som sedan länge

haft vikande publiksiffror.

Det är det vanliga sättet.

Med en sista, halvhjärtad

kraftsansträngning

kunde resten av truppen

hållas ihop till begravningsscenen.

Det börjar rätt tidigt

med att man märker hur

ens medspelare

spelar allt sämre,

så att illusionen av verklighet

alltmera måste ifrågasättas.

Kanske försöker man med våld,

men man nöjer sig till sist

med en kompromiss.

Tiden har gått förbi

den allvetande berättaren.

Även huvudrollen som idé

måste överges.

Naturligtvis

var det utsiktslöst,

men ett litet tag, eller snarast

då och då

såg det övertygande ut.

Han ville vara

både folklig

och aristokratisk,

både förstående

och handlingskraftig

En man utan historia

En man utan historia

En ansikte i en spegel, två ögon:

Mysterium söker mysterium

En kväll, den enda, alla

Ett ögonlick, en person, en situation

Ingen historia

Visst har tiden gått

Vissa omständigheter kunde dras fram

Men med vilken rätt?

Denna stund är ett främmande land

Numera talas ett annat språk

Ögonen i spegeln, de vet det

Och ändå är de inte sorgsna

De ser rakt in i labyrinten

Tiden hukar där inne bakom häckarna

Den verkliga historien

är kött och blod

Miljontals utbyten

Bakom och mellan strukturerna

Den äts av cellerna

Utgör själva organismerna

Utgör dessa ögon

Som för evigt inte känner igen

Det de söker, sig själva

Hur kunde de?

Visst går tiden, under tiden

Och varje stund är en främmande plats

Utan namn

(Det finns bara ett namn)

Visst kunde vissa omständigheter dras fram

Men numera talas ett annat språk

Igenkännandet

Är ändå möjligt

Ordlöst utan historia

- En hastig blick mellan två "främlingar"