Eko-Tek Nord
Nordplusprojekt i Interkulturell kommunikation

 Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping

Föräldraledigheten I Sverige diskuteras nu åter frågan om föräldraledigheten. Socialdemokratiska kvinnoförbundet kräver att regeringen ökar kvoteringen som tidigare sats till två månader för papporna upp till fem. Barn och familjeminister Berit Andnor är öppen för förslaget, men anser att saker också talar emot det. Till exempel fryser en del av tiden inne, eftersom papporna inte tar ut de dagar de har rätt och alla föräldrar lever inte i en kärnfamilj. Kritikerna menar att staten inte ska lägga sig i folks privatliv. ”Vad vi säger är att staten inte ska betala för ett system som gör att barn inte känner sig lika trygga med båda sina föräldrar. Många barn är rädda att inte klara sig om något skulle hända med mamma”. Kändistyckare har delade uppfattningar. En del talar om överförmynderi och ekonomiska nackdelar och amningsproblem medan andra tycker det är bra att staten hjälper till då inte föräldrar själva ser vad som är bäst för barnet. Hälsningar Britt Nielsen [brittannielsen@hotmail.com]	Barn är oftast mycket närmare med sin mamma. Detta beror antagligen på att det är just mamman som stannar hemma med barnet. Varför kunde man inre organisera föräldraledigheten så att båda föräldrarna är hemma en månad åt gången efter att amningsperioden är över. Då skulle inte barnet bara behöva vara mammas pojke utan både mammas- och pappas pojke.   Linda.Karlsson@ha.aland.fi
Nyhetsartikel I svensk press redovisas ofta hur svårt invandrare, även de med kvalificerad utbildning,  har att få jobb. Det har gått så långt att somliga byter till ett mer svenskklingande efternamn. Detta gör de för att inte sticka ut och sållas bort redan vid första urvalet av sökande till ett jobb. Man kan ställa sig frågor som: Vad säger detta förhållande om det svenska samhället? Vad kommunicerar ett namn? Ulla Lundgren [Ulla.Lundgren@hlk.hj.se]	Det siger ikke udelukkende noget om svenske forhold eller sammenhold, at man afviser navne, hvor man ved at personen er indvandrer. Det er mere et tegn på frygten for at skulle arbejde sammen med personer fra en radikalt anderledes kultur og ofte også anden religion. Ofte er det nemmere at ansætte en fra en kultur man kender, hvor man fra starten har et fælles værdigrundlag. Ens navn er en stor del af ens identitet, ligeledes signalerer det et kulturelt tilhørsforhold. Derfor forstår man godt dem der vælger at tage et navn der signalerer at man ønsker at tilhøre en kultur og et værdigrundlag for et givent land. Christian Musseggard, Ingeniørhøjskolen i København Människor söker alltid efter det de känner igen, alltså är det lättare att kalla Anna Svensson till anställningsintervju än Ahmed Ali. Man tror sig ha lättare och enklare att finna det man söker efter och därmed satsat på rätt kort. Omedvetna fördomar och rädsla för merjobb gör att man då lägger ett främmande namn åt sidan. Gunilla Holmlin ISM01006@stud.mah.se Visst är det tragiskt att våra invandrare känner att de måste byta namn för att få ett jobb. Vad detta säger om det svenska samhället är att det är ett fegt och fördömmande samhälle. Man går den lätta vägen och sållar ut efter efternamn eftersom man tror att dessa efternamn kommer att leda till problem. Tyvärr lyckas ocks´å de som byter efternamn bättre än de som inte gör det att hitta ett arbete. Ett efternamn kommunicerar en människa, en individ, inte ett jättestort problem! Det är min åsikt. Mattias Kånåhols, Malmö Högskola  [kanahols2003@hotmail.com] Tilfellene i Sverige skjer her i Norge også. Jeg leste en artikkel for ett par år siden om en som faktisk byttet navnet sitt på CV-en sin fordi hun var sikker på at de ikke ville velge henne hvis hun hadde brukt sitt eget. Samfunnet greier visstnok ikke å bli kvitt fordommene sine, eller hva? Anne Valerie Solhaug [anne.v.solhaug@hiof.no] Jeg er helt enig med deg i at dette er en skummel utvikling. Jeg har hørt om lignende tilfeller i Norge, der innvandrere som har skiftet etternavn, har blitt innkalt til jobbintevju og deretter ”vraket” fordi de ikke er norske slik arbeidsgiveren trodde. Det sier mye om hva slags samfunn vi lever i og hvor redde vi er for det vi ikke kjenner. Tone Gjertsen, tone.gjertsen@hiof.no Jag tror att genomsnittssvensken inte är rasistisk utan bara lider av rädsla på ett eller annat sätt. Jag skulle vilja påstå att tidigare erfarenheter spelar en stor roll, och självklart okunskap! T ex blir du biten som barn av en stor argsint schäfer blir resultatet högst troligt att du som vuxen sedan blir livrädd för schäfrar och t om kanske alla hundar! Självklart är ju inte alla schäfrar argsinta och de allra flesta hundar är ju snällare än katter. Men säg det till en hundrädd person du. Trauman är svårbotade. Sjäv har jag mycket dåliga erfarenheter utav invandrare. Nuförtiden inser jag att min rädsla blandat med en viss okunskap gjorde mig ”blind”. Trots mina "erfarenheter" har jag nu lärt mig att man ju inte kan dra alla över en kam........ Ulrika.Carlsson@ha.aland.fi
En anständig semester… Lu02mape@hlk.hj.se Denna sommars mediedebatt har klart dominerats av några spektakulära rymningar från våra fängelser. Det började med en fritagning från säkerhetsanstalten på Kumla, därefter Hall, Norrtäljeanstalten och nu i dagarna passade två interner från Mariefredsanstalten på att försöka få andas lite frisk luft innan hösten är här. Rymmarna har inte varit några söndagsskolegossar och de har en hel del på sitt samvete. De har både vid sina brott och vid rymningarna visat en grym råhet och en närmast total avsaknad av respekt för andra människors hälsa och liv. Vid den senaste rymningen togs dessutom en gisslan. Rymningarna har varit dömda att misslyckas och internerna har efter några dagars frihet återigen satts bakom lås och bom.  Kriminalvårdens chef Lena Häll Ericsson har tvingats att avgå och hade den politiska oppositionen och landets ledarskribenter fått bestämma så skulle både justitieminister och regering fått gå. Dessa Rambofigurers svar på alla livets frågor är hårdare tag och mindre dalt. Omisshagliga regimer ska bombas till bättring och människor som av olika anledningar har hamnat snett här i Sverige ska låsas in för tid och evighet. Samma typer vill införa kadaverdisciplin i skolan där eleverna ska lära sig veta hut och – får man anta – skrämmas till att bli hederliga medborgare. En stilla undran från en enkel student i Jönköping; har vi inte hört detta förut och kan detta verkligen vara lösningen på framtidens problem? Är det inte just de hårdare tagen, de fler livstidsdomarna och den allmänt hopplösa situation som många känner som är själva orsaken till rymningarna? Rymningarna var ju dömda att misslyckas, ändå försöker de. Kan det vara så att människan strävan efter frihet är fundamental? Och om man blir berövad denna frihet, utan att se ett slut på den, kanske man är beredd att göra nästan vad som helst. Om än så kort, en anständig semester har väl alla rätt att ta!!   Hälsningar: Per Magnusson	Utan att känna till förhållandena på fängelser varken i Finland eller ännu mindre i Sverige tycker jag att det är lite svårt att låta farliga fångar som tagit livet av andra människor gå på fri fot. Åtminstone inte alltför tidigt efter deras brott. Låt vara att längtan efter friheten är stor hos alla. Melkko Marjut [Marjut.Melkko@helia.fi]
I Jönköpings kommun, har det pågått ett projekt där man anställt arbetslösa invandrare inom företag och offentlig förvaltning. Resultatet är mycket lyckat. Ca hälften av alla i projektet har blivit anställda på vanliga jobb efter projekttiden. Jag tycker att detta är ett bra sätt att underlätta för arbetslösa invandrare på arbetsmarknaden. På arbetsplatsen får de möjligheter att tränas i språket och det blir lättare för dem att komma in i det svenska samhället. /Lina lina tovhult [linatovhult@hotmail.com]	Svar på Lina Tovhults referat: Positivt att läsa om ett projekt som lyckats. Det är så många nattsvarta historier om arbetslösheten i Sverige, så man till slut tror att det inte finns något hopp. Det viktigaste är nog att arbetsgivarna och arbetskamraterna vågar satsa på någon som man inte vet så mycket om istället för att ta ett säkert kort, det handlar ju också om snedfördelning av kön på vissa arbetsplatser. Sofia Karlsson sofs@spray.se Det är trevligt att läsa att ett projekt av detta slag lyckas. Man har hört så många gånger att invandrare har svårt att få jobb. Fastän de har mycket bra skolning från det land de kommer ifrån, kan de bli tvungna att göra någonting totalt annat eftersom de inte får ett jobb som skulle motsvara deras utbildning. Med dålig tur får de inget jobb alls. Jag tycker det är så fel! - Linda Linda Bärlund [barlundl@arcada.fi] Jag tycker att det verkar vara ett mycket bra sätt att få in invandrarna i samhället på! På så vis kan de få chansen att visa vad de går för, och inte sållas bort i första gallringen (ulla lindgren artikel). Detta kan ju vara en chans som dom kanske inte skulle ha fått annars??!! Jag anser att det är viktigt att få in invandrarna i samhället så fort som möjligt. Jag tror att ju fortare man kommer in i samhället och ju fortare kan man börja återuppbygga sitt liv dessto bättre. Jag tror att man påsåvis inte lika lätt hamnar snett och i fel kretsar, vilket i längden måste kosta massor för samhället. Ulrika.Carlsson@ha.aland.fi   Vilken bra idé! Jag kan tänka mig, att när man har just flyttat till ett nytt land, kan det vara jättesvårt att även tänka sig att börja jobba. Man kan inte språket, man känner inte till kulturen i det nya samhället, och allt energi går till att klara av vardagen. Men i sådana projekt kan man lära sig med tiden, och kanske träffa andra som är i samma situation. Jag hoppas att sådana projekt skulle arrangeras i andra länder också. //Jaana Lemetti [jaana.lemetti@edu.stadia.fi]